I Centralstationens vestibul stodo två unga män och sågo ut i den grå oktobermorgonen som gaf den öppna platsen derutanför en pregel af kulen ödslighet. Glesa snöflingor dallrade ned, fäste sig halfsmälta på fönsterrutorna och letade sig i slingrande rännilar utför det daggiga glaset.
»Det pinar mig», sade den ene af de två, som fortsättning på ett förut påbörjadt samtal. »Bara derför, att hon är min mor skall hon anse sig ha rätt att tränga in i mina angelägenheter. Hon skall ha anspråk på förtroenden och förtrolighet, denna främmande menniska, som jag inte känner; hon skall begära ömhet och tillgifvenhet och hvad det heter allt det der, som mödrar fordra af sina snälla gossar.—För hon tror naturligtvis jag är en snäll gosse! det tro mödrar alltid—och hon känner mig inte. Jag har inte sett henne på många herrans år och hon är mig lika främmande som mulattskan, hon har med sig. Säg—begriper du nu att det är pinsamt?»
»Ahja…»
»Det blir att plocka illusionerna från henne, den ena efter den andra.»
Kamraten såg upp med en skälmsk blick och ett litet smil.
»Du säger att du inte känner henne», sade han. »Men när allt kommer omkring är det kanske en liten hygglig mamma du får såhär till skänks på gamla dar.»
»Liten? Hon är tre alnar lång. Och hon har rest omkring med ett anatomiskt museum. Kan du tänka dig hur en menniska måste bli af att i tjugo år flacka verlden rundt och förevisa ett anatomiskt museum! Ladyn—till det yttre. Men i bottnen? Det ryser i mig. Kanske som kärna denna storstadsfräckhet, som man finner hos cirkusartister och liknande individer. Och så kanske penningdryghet på köpet! Den der som är dräggen, sedan rikedomen tagit slut. Hu!… Detta att skryta med allt hvad man egt och haft och ätit och druckit och varit med om…»
Den andre hörde på med samma godmodiga smil:
»Det är rätt! Måla bara hin håles mamma på väggen. Dess mer angenämt öfverraskad blir du om du finner, att hon är en mycket vanlig liten dussinmamma, som inte gör en katt för när.»
»Jag mins att jag förr i verlden
kände en viss häpen beundran för hennes toaletter och tyckte att hon såg mycket utländsk ut. Inte hade jag då förstånd på, att allt det der mycket väl kunde gömma tomhet eller kanske råhet—Det är vidrigt med sådana der band, som hela ens natur uppreser sig emot.»
»Nå—herre Gud—band? Man är väl inte bunden för hela lifvet, fast man råkar till att ha en mor.»
»Ja, men när hon nu inte har någon annan än mig!» kom det i irriterad ton från den vrångsinte sonen. »Hennes far är död—och andra anhöriga har hon inte.»
»Nå-ja! Än se'n? Det fins många som få vara ensamma och lefva ändå.»
»Ja, men om hon nu inte kan! Det är barnsligt, men jag skall anse det som en skyldighet att ta mig af henne. Ja! Det är dilemman. Det skall pina mig att ta mig af henne—och det skulle pina mig att inte göra det.»
»Nå—jag medger att det är en förtviflad situation. Men det går öfver, sa han som hade eld i håret.»
En tredje ung man kom i detsamma uppför trappan och helsade på de två, hvarefter samtalet tog en annan vändning.
* * * * *
I det uppgående snälltåget, som rasslade fram genom morgondiset, satt föremålet för detta samtal tryckt upp i hörnet af en andra klassens kupé. Hon såg ut genom fönstret med en rysning af köld och drog sin svarta spetsschal högre upp kring halsen.
Hennes enda reskamrat var en gammal mulattska, som under många grimacer sökte få plädremmen att, räcka ihop kring filtar och kuddar. När detta ändtligen lyckats satte hon sig tyst på soffan midt emot sin matmor, stirrande också hon ut genom de gråtande fönsterrutorna.
Matmodern såg ut att vara i slutet af trettiotalet eller i början af fyrtiotalet. Hyn var den jemna, bronsaktiga, hvars blekhet har en underton af orange. Hennes utseende var ruggigt efter stenkolsrök och sömnlöshet, en svart resmössa af klädsamt snitt satt tryckt ned öfver den sträfva pannluggen och en slöja föll löst från nacken fram under hakan, som en krusflorsram kring det stränga ansigtet, ur hvilket ett par djupt liggande bruna ögon blickade fram med mörk, karg beslutsamhet.
Hon hade intet ytterplagg men bar en resdrägt af svart kläde. Figuren var kraftig och gaf ett intryck af helsa och seghet, klädningen slöt tätt efter formerna och i hennes hållning sådan hon satt var der en viss invand otvungenhet och elegans.
När tåget stannade och dörrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupéen och såg sig omkring på perrongen med en sökande blick.
Sonen strök tätt förbi, men hon kände icke igen honom. Han fixerade henne ett ögonblick uppmärksamt från sidan, vände sig derpå om och helsade.
»Mamma?»
»William?»
De skakade hand som ett par bekanta, hvilka helt oförmodadt träffat på hvarandra.
»Du kände inte igen mig», sade han.
»Nej. Skägget förändrar.»
»Jag har droska derute.»
De gingo i sällskap mot utgången och mulattskan följde efter med reseffekterna.
»Du tar väl in på Grand?» fortsatte sonen konversationen, medan de väntade på bagaget.
»Nej, ett billigare.»
»Brunkebergs torg då», sade han åt kusken i det han steg in i vagnen och tog plats vid moderns sida. Den svarta tjensteanden hade redan slagit sig ner på framsätet.
* * * * *
De två unga männen från vestibulen vandrade i sällskap uppåt staden.
»Hvem var det Wille Zimmermann tog emot?» frågade den sist ankomne, ett långbent exemplar med glosögon och en mun som hade svårt att räcka till om tänderna, hvilket kom honom att gå omkring i verlden med ett uttryck af stereotyp förvåning.
»Sin mor?»
»Sin mor? Har Wille någon mor? Det visste jag inte.»
»Det är mycket, som du inte vet.»
»Så-å.—Hon såg för resten märkvärdig ut.»
»Ja, du menar naturligtvis negressen.»
»Nej, men hvarför reser hon med en sådan fågelskrämma», fortfor glosögat utan att på ringaste sätt generas af den andres sarkasmer.
»Fågelskrämma? Du är ingen bildad karl, Pelle, som inte kan se, att det här var ett ovanligt distingueradt negerexemplar.»
»Nej, men du är väl bildad, du?»
»Jag är hungrig. Jag kunde ha lust att slagta dig om du inte var så rå.»
»Åh, hvad råheten beträffar…»
»Ja, och så tycker jag inte om fårhufvud.»
»Inte? Du som är så egenkär.»
»Nej. Det är det värsta jag vet. Har du aldrig märkt det?»
»Jo, när det är frågan om mat. Annars är du inte nogräknad. När det inte syns.»
»Men det gör det.»—Han tittade hastigt åt sidan med en menande blick.
»Äsch, det är så gammalt så.»
»Ja, det gör inte saken bättre.»
»Kan du hålla dig i skinnet så lång tid som det tar att berätta hvad du vet om Villes mor?»
»Jag får väl försöka. Har du hört talas om Zimmermanns anatomiska museum?»
»Nej.»
»Så stå stilla ett ögonblick, medan du får det i dig.
Vår Zimmermanns morfar reste omkring med ett anatomiskt museum, som han grundlagt och som man måste vara ung och okunnig som du för att inte känna till.»
»Hans morfar? Hva' hette han?»
»Zimmermann! Zimmermann! Stå still, annars får du det aldrig i hufvudet. Denne gamle—ur-Zimmermann om jag så får säga—hade en medhjelpare, en ung medicinare, som reste med för att få se sig om i verlden och som till sist blef själen i det hela. Den gamle Jannen hade varit gift med en kreolska, men var enkling och hade en enda dotter alldeles som i romanerna. Det gick också alldeles som i romanerna: när hon var sexton år gifte hon sig med medicinaren. Den gamle var trött af kringflackandet och lät de unge fara vidare med anatomi-lådan. Sjelf slog han sig ner på en villa vid Helsingborg och lefde i ro på sin del af inkomsterna. För bekvämlighetens skull antog medicinaren—som kanske bara hette Pettersson förut—det stolta namnet Zimmermann; och det är visst för resten det enda, som Ville fått ärfva af hela herrligheten.»
»Är han död?»
»Han? Begge äro döda. Både nummer ett och nummer två. Detta var ettans dotter, tvåans enka och treans mor. Hon följde alltid med sin man, men sonen lemnades hos den gamle i Helsingborg för att inte hans uppfostran skulle bli alltför brokig. Derför känner han inte sin mor vidare och fadern var han inte heller vidare bekant med.—Nu är muséet såldt och enkan ämnar bosätta sig här för att passa på sin Willy, som har dåligt att brås på. Salig tvåan var visst en lättsinnig man; i alla händelser gjorde han af med allt hvad pengar han kunde komma åt; der lär inte vara mycket öfver.—Puh! Begriper du nu?»
»Ja.»
»Gudskelof! Då kan jag anse mig ha gjort ett godt arbete på morgonkvisten—och så ska' du få bjuda på frukost.»—
Uppe i hotellet hade mor och son fått allt bagage ordnadt och befunno sig nu på tu man hand i det kalla rummet, der en nytänd brasa motvilligt sjöd i ugnen.
Båda tycktes vara i förlägenhet för hvad som borde sägas.
Hon stod vid fönstret, stirrande ut på torget; han satt borta i rummet och betraktade henne med sammanknipna ögon och en ironisk min, som tycktes säga: detta är en familjetafla. Hos ingendera märktes spår af något slags varmare känslor. Han var tvärtom afgjordt fiendtligt stämd. Han såg henne stå der mot den ljusa fönsterluften som huggen i ebenholtz och hufvudet reste sig så fast från hennes axlar, som om det aldrig kunde böjas.
Till sist vände hon sig om och såg på honom.
»Vi äro främmande för hvarandra.»
»Ja.»
Han satt och gungade upp och ned med foten, medan han betraktade henne med samma ironiska min.
»Det har varit mitt fel», fortsatte hon med sin lugna, tydliga röst, som talade en alltför korrekt högsvenska.
»För Guds skull låt oss slippa en uppgörelse!» afbröt han nervöst. »Ord som fel och pligt äro nu en gång för alla bannlysta ur min tankegång. Hvar och en måste handla efter sin natur. Så gör jag och för mig är det inte det minsta besynnerligt i att andra göra så med.»
»Jag gick så helt upp i min känsla för din far, att der ingenting blef öfver åt dig.»
»Det skulle du göra, när det var det för dig naturliga.»
»Känner du motvilja för mig?»
»Nej, Gu'bevars!—Men denna diskussion kan inte leda till annat än att plåga oss båda. Låt oss tala om annat. Hur har du haft det på resan?»
»Tack; bra.»
»Tänker du bosätta dig här?»
»För någon tid åtminstone.»
Der uppstod en paus.
»Du har aldrig skrifvit till mig under de sista åren.»
»Nej. Hvad skulle det tjena till att skrifva. Man förblir ändå främmande för hvarandras lif.»
»Ja. Men vi skola icke vara det längre. Jag har mycket att taga igen.»
»Det låter som om du talade om någon slags försummad pligt. Efter vi kommit in på ämnet vill jag säga dig min mening rent ut. Hur förhållandet än blir emellan oss måste dess första grundvilkor vara frihet. Ingen konventionell pligtkänsla för dig. Inga skyldigheter, inga rättigheter—intet tvång.»
»Hvem talar om tvång», sade hon. »Var icke rädd; jag gör mig icke några illusioner. Till en början skulle jag blott önska, att du icke med afsigt undveke mig.»
»Det kommer jag inte heller att göra, såvida jag inte märker att du har några anspråk på mig i anledning af—blodsbandet.»—Det sista ordet uttalades med en lindrigt hånfull betoning.—»Men i så fall vet jag, att min natur kommer att reagera—rent ofrivilligt.»
»Det är afgjordt», sade hon gladt; och der blef åter ett ögonblicks paus. Derpå fortsatte hon:
»Skulle du—efter jag vet så litet om dig—vilja svara helt torrt på några frågor, som icke skola vara för närgångna?»
»Ja. Fråga.»
»Har du för alltid afbrutet studierna?»
»Mina akademiska studier menar du?»
»Ja.»
»Dem afslutade jag för två år sedan.»
»Och—du höll på att taga filosofie-kandidatexamen har jag hört?»
»Ja, men jag tog den inte.»
Han ansträngde sig af all makt för att vara ovänlig. Det märktes också att han sade »du» för att betona jemnlikhetsställningen mellan sig och modern. Det låg något forceradt klumpigt öfver hela hans sätt.
»Och hvad har du gjort de här tre åren? Skrifvit för teatern—ju?»
»Ja. Ett enaktsstycke.»
»Ett enaktsstycke? På tre år.
»Ja, och en, liten novellsamling»—han betonade orden en och liten, liksom på trots.
Hon smålog.
»Och hvad ämnar du nu?»
»Jag ämnar aldrig någonting.»
»Nå, hvad gör du då?
»Jag lefver.»
»Ingenting annat?»
»Är det inte nog?—För resten skrifver jag också på en roman—ibland.»
»Och din ekonomi?»
»Skall jag aldrig blanda samman med din. Och jag sköter den sjelf.»
Hon hade hela tiden synts oberörd af hans ohöflighet; först vid de sista orden skyggade hon till.
»Är det något jag kan hjelpa dig med?» sade han och reste sig.
»Nej tack.»
»Då kanske du tillåter att jag går hem till mitt.»
»Ja, gör det. Jag skall söka efter en bostad åt mig; sedan tittar jag väl upp till dig.»
»Men före teaterdags.»
»Ja.»
»Jag är teaterrecensent och det är premièr i qväll.»
»Jag skall komma innan.»
Han bugade sig stelt och gick.
Då han var gången drog modern ett djupt andetag, som efter en öfverstånden smärta. Men der syntes icke spår af rörelsen i hennes beherrskade ansigte. Hon såg honom gå öfver torget och hon böjde sig fram för att kunna följa honom med ögonen tills han vek om hörnet.
Sent på eftermiddagen knackade hon på hans dörr. Han satt i en hvilstol och läste, då hon kom in; reste sig och bjöd henne plats, men hon afslog.
»Jag har brådt», sade hon i affärston. »Jag kom endast hit för att säga dig, att jag funnit just hvad jag sökte: en bostad högt uppe på Söder, billig, delvis möblerad och med fri utsigt. Det är för resten ett helt hus, smalt och med två våningar. Der är fem rum, och de två på nedra botten ämnar jag hyra ut. Nu skall jag gå på ett annonskontor och annonsera efter språklektioner. Det kan väl inte vara så svårt att få något arbete.»
»Få se», svarade han i skeptisk ton. »Men om det inte skulle lyckas är ju ingen olycka skedd.»
»Nej. I nödfall kunde jag väl lefva af min lifränta, men jag är alltför van vid arbete för att kunna trifvas utan.»
Medan hon talade bläddrade hon i en annotationsbok, tog fram ett visitkort och lade det på bordet.
»Detta är min nya adress. Jag flyttar genast från hotellet; jag får se till att anskaffa de möbler som fattas och mera dylikt. I kväll får jag bara stök och hela dagen i morgon; men vill du dricka thé hos mig i morgon afton klockan 8?»
»Tack.»
Modern sade ingenting mer. Hon såg sig omkring i rummet med en uppmärksamt granskande blick. Der var vissa ansatser till elegans och komfort—nog för att röja egarens smak.
»Du behöfver nya gardiner», anmärkte hon torrt i det hon ordnade några lösa papper i sin annotationsbok. Derpå tog hon sina handskar och aflägsnade sig med en flyktig afskedsnick.
Han stod och såg efter henne medan hon med sin spänstiga, fasta gång gick mot dörren. Så satte han sig bekvämt tillrätta i stolen och återtog läsningen af Zolas L'Oeuvre.
I detsamma knackade det på dörren och en ung man kom in med en fart som nära störtat honom på näsan mot golfmattan.
»Du! Hvad var de för en? Henne jag mötte i trappan?» började han med en diskret hviskning. »Chic! Pariserhållning—och pariserfötter.»
»Pariserskodon, menar du», svarade värden och såg på nykomlingen med ungefär samma uppmärksamhet som man egnar sina flugor. »Jo, det var min mor.»
»Din mor?» utropade den andre flat, i det han vände sig mot dörren som om han tvärt igenom den kunnat se henne aflägsna sig.
»Men du ljuger väl som vanligt», tillade han tviflande.
»Der ligger hennes kort.»—Värden begagnade sig af tillfället att läsa några rader i boken medan den andre betraktade kortet.
»Nej, det går inte i mig. Det är naturligtvis skoj.» Han lade hufvudet afvaktande på sned, likt en intresserad hundvalp som lyssnar efter råttor.
Värden läste ogeneradt vidare i boken.
»Hon såg alldeles för ung ut.»
»Jaha», bet han till i det han med en rörelse af otålighet lade boken ifrån sig, »hon var sjutton år när hon fick mig och nu är hon 42—kan du räkna ut det?»
»Men…—du har ju aldrig nämt att du hade någon mor.»
»Jag ber om förlåtelse! Men intelligenta menniskor emellan brukar det vara öfverflödigt. Som du vet inträffar det en gång hvar jubelfest att en ung man har en mor.—Jag tror, du kan ta saken med sinnesro.»
»He! Ja men—du har aldrig talat om hvar hon fans.»
»Nej, för jag skulle väl sitta i Grands grop och afhandla mina familjeangelägenheter.»
»Hon såg stilig ut», anmärkte den yngre af de två, eftertänksamt.
»Europas luft brukar föra det med sig.»
»Jag skulle nästan tro det.» Den nyanlände kråmade sig med sjelfkänsla, vek omsorgsfullt upp sin öfverrock och satte sig på chäslongen.
»Ja, men man skulle nästan inte tro det, när man ser hur spårlöst ditt sexveckors uppehåll i Paris gått förbi.»
»Es ist die alte Geschichte: räfven och rönnbären.—Men kan du vigga mig en tia ska' jag se till att ursäkta dig.»
»Inte ett öre! Vore min mamma inte så stilig skulle jag vigga af henne sjelf.»
»Hon ser ut som en spanjorska.»
»Jaha, och du ser ut som en—» han kunde icke finna rätta ordet i hast.
Den andre reste sig upp.
»Fundera på saken så länge tills vi råkas. Jag viker bord i foyern.»
De två nickade åt hvarandra och gästen försvann.—
Följande kväll vid åttatiden gick Wille Zimmermann öfver en liten illa stenlagd gård, steg upp för en stentrappa och ringde på hos sin mor. Mulattskan öppnade.
»Frun är deruppe», sade hon på sin brutna svenska i det hon sträckte sig in och tog en lampa på köksbordet. »Jag vill gå före och visa vägen.»
Wille följde efter henne med en känsla af tvång och obehag. Han skulle helst velat ha en anledning att vända om.
Mulattskan slog upp dörren till ett upplyst rum och lunkade sedan med sina mjuka klumpiga steg nedför trappan igen, till sina egna regioner.
Fru Zimmermann stod och ordnade ett draperi vid ena fönstret. När sonen kom, lade hon ifrån sig hammare och spik.
»Jag har icke i ordning ännu», sade hon och räckte honom sin hand, »men jag har en förnimmelse af att jag kommer att trifvas här. Jag har farit som på dagsverke mellan möbelhandlare, trädgårdsmästare och allt slags folk. Hur tror du här blir?»
Med en oskön men kraftig rörelse stödde hon ena handen mot höften medan hon med den andra gjorde en åtbörd utåt rummet.
»Bra.»
Han såg sig omkring med lindrigt förvånad uppsyn. Han hade synbarligen väntat sig något helt annorlunda.
Det var ett underligt, gammaldags rum med tre hvälfda fönster vettande åt två håll, och med mörka träpanelningar hela väggen utefter i stället för tapeter.
»Han, som rår om huset är troligen ett original», sade modern. Det märks på allting att han icke vill ha det som andra menniskor och det tycker jag om honom för. De här nakna, kalla väggarne kunde jag emellertid icke hafva och icke heller fönstren utan minsta draperi för, fast det är vackert med den der glasmosaiken i nedersta rutorna. Derför har jag gjort så här. Det ser ju riktigt orientaliskt ut. Hela min samling af tyger, kuddar och mattor har kommit mig till god nytta. Just här gör den verkan.»
»Jaha. Men hur kan det vara, att ett sådant hus hyres ut?»
»Menniskan har gifvit sig åstad på en liten rundresa i Afrika. Det tyder också på en viss originalitet.»
»Och allt det här har du fört med dig?»
»Ja visst. Det är ju lätt att packa. Din far var kännare i fråga om väfnader och sådant; han kunde aldrig låta bli att köpa, när han träffade på något riktigt rart. Och så var det som att föra ett hem med sig i kappsäcken, sade han.»
Sonens blick strök smekande öfver de tjocka mattorna, öfver de smakfullt ordnade tyger, som nästan dolde väggarne, öfver bladväxtgrupperna i hörnen och öfver de på ringar löpande draperierna från fönstren.
»Att man kan träffa på ett sådant krypin i vårt kälkborgerliga
Stockholm!» utbrast han. »Jag står och inbillar mig att jag är i
Konstantinopel.»
»Nej, det är Stockholm. Se!»
Hon lyfte upp draperiet från ena fönstret och pekade utåt.
Från husets dominerande höjd kunde man se ned öfver Norrström och öfver staden på andra sidan. Den sträckte ut sig dernere vid och jemn, halft i fågelperspektiv; och i det mörka, blanka vattnet speglade sig dess glittrande ljus. Ur de jemna raderna af gaslyktor lyste de elektriska glödlamporna på Skeppsbron med blåaktigt sken—stora, gnistrande briljanter i ett jättehalsband.
Till denna ensamma stadsdel, detta öfver klippan hängande hus trängde intet ljud från den rörliga verlden der nere; kvällen stod mörk och tyst, utan måne eller stjernor, men med en storstads hundratal af blinkande ögon, kalla och hjertlösa.
Han såg ett ögonblick dit ner, men så vände han sig sakta om och fäste ögonen på sin mor. Hon stod orörlig som en staty, med armen upplyft för att hålla draperiet till sidan, och stirrade ut öfver staden. Han tyckte sig aldrig ha sett något så allvarligt som detta ansigte, hvars konturer kommo fram med en egendomlig skärpa i ljusskenet inifrån rummet.
Hon var klädd i en sorgdrägt af medeltidssnitt, sliten i sömmarne och nästan trasig. Men den tog sig godt ut, trots vårdslösheten. Denna figur tycktes kunna bära upp allting.
»Det är en ensamhet här, så djup att jag tycker hela huset skulle kunna glömmas bort som ett strandadt skeppsvrak, långt borta ifrån menniskor», sade hon i det de båda trädde tillbaka och hon lät draperiet falla ned. Hennes röst var djup och fyllig, en altröst med nästan manlig timbre.
Hon gick fram till bordet i rummets midt, der en stor elegant hänglampa från taket kastade sitt ljus nedåt. Hon började samla ihop de tyglappar och bandstumpar, som hon strött omkring sig under arbetet. Så tog hon en stickstrumpa och slog sig ner vid bordet.
»Att du aldrig skickat mig dina noveller», sade hon småleende.
»Hvad skulle det tjena till. De handla endast om sådant som är dig främmande: svenskt småstads-universitetslif. Du har lefvat derute, i den stora fria verlden, och jag har setat fast i förhållanden, der allt lagt an på att förkrympa. Här måste man antingen stanna i växten eller förklaras fågelfri. Det kan du inte förstå.»
»Jag har läst novellerna.»
»När skulle du ha fått tid till det?»
Det låg i tonen nästan en beskyllning för osanning, men hon låtsade icke om det.
»I natt», svarade hon blott. Och så tystnade de båda för en stund.
»Egentligen är det underligt att jag har mera minne af pappa än af dig», sade han till sist.
»Nej, det är inte underligt. Alla barn afgudade honom. Han hade lika lätt att vinna små som stora.»
»Jag var för outvecklad när jag sist såg honom för att kunna bilda mig något omdöme, men jag kan nu förstå, att han måste ha varit en väl skolad sällskapskarl.»
»Han var mer än det; han var en djup och fin natur. Den som en gång fäst sig vid honom kunde aldrig slita sig lös.»
»Du idealiserar. Nu—efteråt.»
Hon ryckte till som om hans ord stuckit henne och de bruna ögonen gåfvo honom en blixtsnabb förebråelse, stolt och tillbakavisande.
Han rodnade lätt.
»Det gör man alltid», sade han urskuldande. »Och för öfrigt förstå kvinnor aldrig att bedöma män. De kunna inte se dem opartiskt.»
»Jag ger mig icke heller ut för att se honom opartiskt», svarade hon i det hon såg upp. »Dertill var han mig för kär.»
Det blef åter en paus.
»Jag undrar, om du gör dig några illusioner beträffande mig», sade sonen plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt. »För det skall du inte! Jag kan inte hålla af någon. Inte af dig och inte af någon annan. Jag har naturligtvis också en gång haft det der sentimentala begäret—som aldrig kan fyllas, derför att en menniska är och förblir ensam, om hon så lefde i all evighet. Det var en illusion, det som allt annat—något som stannat en i blodet från föregående naivare generationer—men det är för mig en öfvervunnen ståndpunkt. Jag är en alltför aktgifvande natur och ser för tydligt det hemliga maskineriet i menniskorna. Jag är, som de fleste af den generation jag tillhör, en öfver-reflekterad själsanatom, jag plockar bevekelsegrunderna till alla handlingar i sär och undersöker deras beståndsdelar; det gör mig kall. Jag kan inte se på dig med andra ögon derför att du är min mor. För mig är du bara en menniska som andra, ett kompliceradt själsmaskineri, som jag studerar med samma nyfikna författar-intresse, hvarmed jag studerar andra. Jag kan inte ge dig hvarken vördnad eller andra sonliga känslor—helt enkelt derför att jag ingenting i den vägen har att ge. Och till att spela komedi håller jag mig för god.»
»Du är icke skyldig mig något. Jag vill icke hafva mera än jag kan vinna.»
»Vinna? Jag är inte värd att vinna. Jag är ihålig. Jag är tom. Jag är helt annorlunda än du tänker. Ju närmare du lär känna mig, dess mindre tycker du om mig.»
»Då gå vi hvar åt sitt håll. Det är allt.»
Hon smålog och räckte honom sin hand. Han såg på henne med öfverraskning och så gaf han henne handslaget som till en öfverenskommelse.
»Nu idealiserar du också mig», sade han skämtsamt. »Ni kvinnor idealisera oss alltid.»
»Kanske är det vår natur—och den skall man ju följa! Eller kanske behöfs det.» Hon sade det i skälmaktig ton i det hon böjde sig ned öfver sitt arbete. Men något af leendet stannade kvar öfver ansigtet, som ett dröjande solsken.
Sonen satt och såg på henne. Denna främmande kvinna, som var hans mor, hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde värja sig för. Han greps af ett häftigt begär att lära känna henne till botten: hennes tankar, hennes väsen, de hemliga skrymslena i hennes förflutna—hennes karaktär.
Det förekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna.
»Du verkar som ett medeltidsporträtt af en verklig mästare», sade han sakta, med ett helt annat uttryck i rösten än det vanliga. »Du kan bli gammal och trasig, men aldrig banal.»
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar